eatmyballs

hej. mitt namn är cassä johannesson. mitt liv är splittrat. toltalt sönder, i tusen bitar
jag skulle kunna skriva en hel bok om mitt liv, men om jag ska göra det.
så kommer jag inte kunna hitta dom rätta orden för att förmulera mitt äckliga liv.

den första bilden är på min mamma som heter lena johannesson,
hon jobbar på citysamverkan i växjö. hon är också väldigt splittrad.
det är bara hon och jag, vi bor i en lägenhet mitt i araby.
vi är två vildsna själar som lever runt i våran egna lilla värld.
men vi är helt olika varandra - vi tycker aldrig likadant om saker
alltid är det något som får oss att bråka.
jag skulle vilja flytta, ta tag i mitt äckliga sprittlade liv.
hon bråkar nästan alltid med sin kille varje dag. det tar rent ut sagt död på mig.
efter som det är jag som får skiten sen, när dom inte rett ut allt.

den andra bilden är på min bror som heter henrik johansson.
han är målare och jobbar på sandor (stavning) i växjö.
vi snackar aldrig på fritiden eller umgås, tror inte han vet hur man gör det.
iallafall inte med mig. vi bråkar nästan alltid vi med.
men vi är så lika varandra man kan bli.
vi svär lika mycket, vi har samma musik smak, vi skrattar åt samma saker,
jag kan komma på flera saker som vi båda gör som är lika.
kan tillägga att vi har inte samma pappa

den tredje bilden är på min pappa som heter zeljko jelesijevic,
han är bilförsäljare på davidssons i växjö.
vi känner inte varandra alls, vi träffas aldrig, vi pratar aldrig.
vi har helt enkelt ingen kontakt med varandra, även om jag skulle vilja.
men ska jag vara helt uppriktig så är det faktiskt så att jag vill inte alls träffa honom.
jag vill verkligen inte ha honom som pappa. han kan inte bete sig som en riktig pappa ska.
även fast jag vet att jag var ett misstag, så kan väll jag ändå vara någon att hälsa på?
jag har hört att jag var ett misstag från min mamma,
och min pappa visar att jag är ett rent misstag. ett äckligt barn som ingen vill ha med att göra.
ett tag skulle jag vilja hetat cassandra johannesson jelesijevic.
men när man väl tänker det så är jag inte värd att ha det efternamnet som han har
jag är mycket mer värd än så. (första gången jag har så högt självförtroende)

jag vill kunna säga att jag älskar min mamma
jag vill kunna umgås med min bror som vanligt
jag vill kunna.. slå mig pappa tills han förblöder

nej jag är inte normal. men det är inte någon?
ibland måste man skriva av sig helt enkelt, denna gången blev de inte mycket.
men nästa gång kan jag säga dig att det kommer bli mer än vad du anar.

jag har fyra halvsyskon med, två som är min pappas barn.
och två som är min mammas killes barn.
jag har aldrig träffat min pappas barn, paulina och alex.
paulina är snart fyra år och alex är snart ett år.
men jag träffar mina andra två halvsyskon väldigt ofta,
och det kan jag ta och säga att jag är glad över.
isabell är tretton, fjortis detta året. emma är nitton och fyller tjugo
----------------------------------

jag fattar inte ens själv varför jag skriver ner detta så folk kan se.

/cassä