eatmyballs

läs ente om du ente bryr dig!

du kanske tror du förstår. du kanske tror att det där, det ordnar väll sig? det blir väll bättre med tiden? jag trodde att jag förstod. jag trodde att det ordnar sig, det blir väll bättre med tiden. men jag förstod ente. och du förstår kanske ente heller. det ordnar sig nämligen aldrig. det blir ente bättre med tiden. den som ente själv levt mitt i en orkan av förtvivlan och känsla av hopplöshet kan omöjligen förstå. först när du själv eller någon av dina närmaste drabbas kan du på allvar greppa vad det innebär att ständigt tvingas kämpa för att hålla sig vid liv. först när du väcks mitt i natten på en sekund blivit smärtsamt medveten om att någon annans liv kanske hänger på din insats kan du börja förstå hur viktig du kan vara. först när ännu en dag va ojämn kamp läggs till en annan inser du att de största hjältarna ente är de som vinner utan de som orkar resa sig. dessa stora hjältar kämpar varje dag mot det onda. det onda som tillfälligt kan dra sig undan, men som alltid återkommer och aldrig försvinner. dom onda leker med dina tankar, så som kanske vanliga personer också gör. de vill säga.. människor. människor med ett osynligt falskt nät runt sig. som påverkar både dig och andra, och kanske tillochmed personen själv. oftast syns de ente, men de kan kännas. för jag vet hur de känns, men jag kan ente beskriva känslan. för jag vill ente ha med den att göra, jag vill bara stampa på den och slänga in den i en gaderob, och låta den ruttna där inne. riktigt så de stinker, så man får ont i huvudet av lukten. så man plågas av de. så man måste åka in till sjukhuset. och jag kan säga mer om jag behöver och vill. jag kan egentligen ente beskriva mina känslor, för de e bara jag som förstår mig på dom. endast jag.. cassandra johannesson. bara jag, ingen annan. ente ens min mamma. som jag nästan pratar allt med. och jag undrar när jorden skulle sprängas eller vad de va? jag som verkligen längtade efter 21 oktober. och se vad som skulle hända, men va fan händer ?! ingenting ?! så jävla tragiskt. jag hade så stor lust att se dom jag hatar verkligen plågas.. plågas och dö i den svarta dimman. bort.. bort härifrån, till de mörka helvetet. hos djävulen. nu kanske du tror jag e dum i huvudet och bara sitter och snackar, och ja.. jag e dum i huvudet. men jag sitter ente bara och snackar bara för att göra de utan att jag älskar att bara skriva sönder mig om ingenting. ingenting som betyder ingenting för folk, men som betyder allt för mig. därför älskar jag att skriva om ingenting. och påtala om ingenting, vad tog kärleken vägen? vart tog min calle vägen? min min min min egna calle. vart e han? jag saknar honom, så enormt. han var min luft jag andades, han var min.. när vi gick runt på stan, då visste jag att han var min calle. men vart tog allt de där vägen? känslorna kastades ut i luften och dom bara flög iväg. och dom går ente att hitta igen. för jag vet att vi aldrig kommer ses igen, eller iallafall de känns så. men de kanske bara är en känsla? som bara finns i nuet? jag vet ente.. ente ens jag själv kan svara på mina egna frågor. eller de kanske är meningen att jag ente ska kunna de? har ingen aning. och jag vill nästan ente veta de heller. för en del av mig e fortfarande kär. kär i den calle jag låg och kysstes med i sängen, den calle som jag höll handen med. en hel dag utan att släppa, jag var stolt. för du var min, och jag var din. men jag kan bara glömma detta, för denna känslan ska med kasta in i gaderoben precis som jag gjorde med den andra känslan. för känslor kan man ente lita på , iallafall ente när de gäller kärlek. och påtala om gaderober, jag har 4 st. jag kan lägga in 4 känslor jag vill glömma där i. fan va skönt. att bara stänga in något man vill glömma. och förtränga de, förevigt. för livet jag lever just nu, hade jag aldrig förväntat mig skulle vara såhär. misslyckat, äckligt, sårat. så som jag alltid sett på de. om ente de hade varit såhär, hur hade de varit då? då kanske jag hade varit mycket snällare, tänkt positivt hela tiden. ente ha tvångstankar och beslutsångest som dödar mig. dödar mig sakta innuti. jag kan ente sluta tänka, ente sluta skriva. kan ente sluta med nått. jag e missbildad, helt felgjord. jag kan bara rabbla upp negativa saker om mig själv. som hur fet jag är, och hur ful jag är. saken är att de e sant, och de vet jag. och ingen kan ändra min åsikt om mig själv, de e jag som har bestämt hur jag ska tycka. ente du.. eller ni.. eller någon annan. för jag gillar att förnedra mig själv, fast ändå ente. det är bara värre om folk förnedrar mig, då e jag känslig. som ett glas. förnedra mig en gång e som att tappa glaset, hela spricker och de går ente laga igen. och snart tar mina glas slut. för jag orkar ente mer. de e sant, jag orkar ente er.. jag orkar ente nått. jag orkar ente skolan, ente livet. precis ingenting, jag orkar bara bry mig om mitt utseende. så ente folk få se hur sårad jag är innuti. därför täcker jag de med smink, ente mkt smink. men smink överhuvudtaget. jag kan våga gå ut utan smink, men de e ente alls länge. jag vill våga göra de, jag vill våga stå för hur jag e skapad och hur jag ser ut. men så funkar de ente, jag lever för att förnedra mig själv och se mig i speglen varje dag 10 min innan jag går till bussen. bara dra upp tröjan, titta va fet jag e .. bara tittar.. riktigt stirrar. som om jag aldrig sett mig själv innan. jag mår ente bra, de kan jag erkänna själv. men de ser ut som jag mår bra, de ser ut som jag e hur lycklig som helst. men om du läser detta, ska du veta att de e jag ente. jag e sönder, jag mår illa när jag ser mig själv. jag mår ente bra av de. skulle göra vad som helst för att operera mig. om jag fick de, skulle jag göra de. även om jag skulle höra: du duger som du är, du e hur vacker som helst.. blablabla osv. jag e trött på dom där orden, för jag får höra dom varje dag. då mår jag bara ännu dåligare, för jag vet hur personen ljuger. och sätter på sitt falska nät. och börjar rabbla ord dom ente vet hur de påverkar mig. dom vet ingenting, du vet ingenting. du e en av dom. va ente stolt över de. för de skulle jag ente va om jag var du. jag lever för musiken, för de e min drog. utan den vore jag ingenting. men jag vill oxå leva för någon, någon jag älskar. och bevisa för honom att jag vill stanna kvar på jorden för hans skull, ente för min egen. men de kommer aldrig hända, så jag kan väll sluta hoppas. men en del av mig har redan
slutat hoppas så..

antar att de här e slutet av de hela jag vill säga. bara skriva alltså. jag skulle kunna skriva mycket mycket mer, men nu har jag ente tid. det får bli någon annan gång.

ha en fortsatt underbar kväll, utav dom typ sista sekunderna av dagen som e kvar.
puss